Vår förlossningsberättelse 

Jag trodde förstås att jag skulle skriva detta inlägg tidigare men det har inte blivit så. Med en liten att ta hand om flyger dagarna iväg allt som oftast. 

Nu gör jag ett försök dock. Det blir ett långt och väldigt ärligt inlägg och det är upp till dig som läsare att avgöra om du är intresserad av att läsa det eller inte. 

Vi kastar oss drygt två veckor tillbaka i tiden, till lördagen den 28 november. 

Findus var snäll och gav mig sovmorgon ända till klockan tio, jag drack te i sängen och mådde allmänt gott, satt i soffan rätt länge och bara tog det lugnt och bläddrade i en inredningstidning. Lunchade och tog sedan ett långt, skönt bad. 

Mot eftermiddagen tog jag en promenad bort till mormor (Minnas gammelmormor). Min moster Dessan, som var den som skulle skjutsa in mig OM förlossningen skulle dra igång, ringde…

Dessan: Jaha, ska vi åka nu då?

Jag: Nejdå, det är lugnt. Det blir inga barn i helgen inte. 

Tänk så fel man kan ha ibland… 

Jag var lite rastlös och sugen på att hitta på något så det bestämdes att vi skulle åka ner till Moster Samdra och spela lite spel. Min kropp hade dock andra planer för kvällen…

Jag satt vid mormors köksbord när det plötsligt ggjorde ganska rejält ont i magen. Jag reser mig och säger till mormor att det gör ont. Det var första värken. Kort därefter kom värk nummer två och jag tog upp telefonen och ringde min mamma. Klockan var då cirka 18:30.

Jag: Hej Mamma!

Mamma: Hej Gumman! Hur är det?

Jag: Det gör ont på mig!

Mamma: Hur då ont? Tror du att det är värkar?

Jag: Ja jag tror det…. Oj, nu rinner det!

*vattnet gick*

Jag gick in på toaletten och fick en trasa av något slag att stoppa i trosorna. Värkarna fortsatte att komma ganska tätt och jag ringde till Dessan.

Jag: Hej Dessan! Jag har ångrat mig, vi ska nog åka nu!

Dessan: Nu på en gång?

Jag: Ja, nu!

Dessan: Okej, jag kommer!

Dessan kom och hämtade mig och vi åkte snabbt hem till mig, gav katterna mat och packade med oss väskorna som lyckligtvis stod färdigpackade i hallen. Jag hade även satt upp en kom-ihåg-lista på väggen i hallen med de där grejerna jag inte kunnat packa ner i förväg som mobilladdaren, necessären och morgonrocken. 

Värkarna fortsatte att komma tätt och när vi lämnat gården ringde jag förlossningen och sa nog i princip ”Vi kommer nu”

Mamma hade bett mig ringa när vi passerade Svenstavik så hon skulle hinna åka in och möta oss utanför förlossningen. När vi passerade Svenstavik var jag dock inte särskilt kommunikativ så Dessan fick ringa istället. 

Värkarna fortsatte att komma tätt och med allt större kraft och jag stog på knä, hängandes över ryggstödet, i baksätet hela resan in till Östersund. I pauserna mellan värkarna hände det att jag tittade upp och noterade var vi var. Hackås, Tandsbyn, Brunflo… Är vi inte framme snart?

Jag kunde inte annat göra än att hänga där och försöka fokusera på andningen när värkarna tog nya krafttag om min kropp. 

När vi var i Ångata ringde Mamma till Dessan för att kolla var vi var och jag hör Dessan säga ”Det går fort det här”. Värkarna kom så tätt och jag minns att jag sa ”Om det ska vara så här länge till så kommer jag aldrig orka”. Det skulle inte vara så där särskilt länge men det visste jag ju inte då… 

När vi väl nådde sjukhuset såg jag mamma stå i dörren till förlossningen och i en värkpaus lyckades jag ta mig ur bilen. Väl innanför dörren kom nästa värk. Mamma hade ringt på hjälp för hon insåg att hon inte skulle lyckas få upp mig till avdelningen själv så en barnmorska och en undersköterska kom ner med en rullstol.

Barnmorskan: Kan du vända dig om och sätta dig i stolen?

Jag: Nej, kan jag få stå på knä?

Ståendes på knä i en rullstol körde de alltså in mig i hissen som tog oss upp till förlossningsavdelningen. När de skulle köra ut mig ur hissen kom en ny värk och jag sa ”Jag måste kliva av!” Därifrån gick jag sen, med armarna runt mamma, in på vårt förlossningsrum. 

När vi kommit in på rummet sattes CTG, som mäter värkarna och barnets hjärtljud, men det var otroligt obehagligt med ytterligare tryck över den redan smärtande magen så barnmorskan valde att istället sätta en skalpelektrod för att mäta Minnas hjärtljud. 

De gjorde även en vaginal undersökning och det visade sig att jag var 5 cm öppen när vi kom in. 

Därefter gick saker och ting fort, jag fick lustgas och det tyckte jag hjälpte skapligt, jag fick också en saccosäck att hänga över istället för att krampaktigt hänga i ryggstödet på sängen. Den gjorde så jag kunde vila i värkpauserna, vilket var väldigt välbehövligt. 

När mamma snabbt gick ifrån för att gå på toaletten krökte sig min kropp som en räka. Det tog i ordentligt och det var en kraft som var väldigt svår eller omöjlig att stoppa. Mamma har berättat att hon hörde mig då och tänkte ”Shit! Är det dags redan?”

Från den värken kräktes jag på VARJE värk så mamma hade fullt upp med att byta kräkpåsar och handdukar. 

Jag minns att både mamma och barnmorskan (eller undersköterskan) berömde mig för att jag lyckades andas ”bra” och det hjälpte mig att få höra det. Jag kände ju också att när jag lyckades andas igenom hela värken gick det mycket bättre att hantera smärtan. 

Efter ett antal krystvärkar kom det skrikande underverket ut klockan 21:43 och togs emot av barnmorskan bakom mig. Det tog alltså cirka 3 timmar och 15 minuter från första värken tills Minna var född. 

Efter att hon blivit lite avtorkad och jag fått vända på mig fick jag upp henne på bröstet och jag minns att jag sa ”Mammas lilla älskling”.

Vi fick varsitt nummerbanden runt handleden och den nyblivna mormorn fick klippa navelsträngen (som jag tyckte påminde lite om en gammaldags telefonsladd). 

Barnmorskan hjälpte till att trycka på min mage för att moderkakan skulle komma ut och det var minsann inte skönt. Efter man just fött barn ville då iallafall jag vara lite i fred och när hon skulle undersöka om jag hade spruckit något var heller inte alls skönt. Jag fick för övrigt sy ett stygn invändigt. 

  Nyfödd liten älskling och lite chockad med nöjd nybliven mamma. Jag skulle ju åka till Sandra och spela spel lixom *haha*

  Första försöket till att amma… 

  Suga lite på tummen… 

Även om förlossningen var lätt chockartad eftersom det gick så fort och var så intensivt så är jag ändå supernöjd med den. Allt gick ju jättebra även om det förstås gjorde väldigt ont och kändes ovärdigt att spy på alla de sista värkarna. Men något som är väldigt märkligt är hur fort man glömmer HUR ont det gör, väldigt märkligt… 

Nu har lilla Minna funnits hos mig i drygt två veckor och det är utan tvekan den största gåvan jag någonsin fått. Jag är så oändligt tacksam för att jag fått bli mamma till denna underbara lilla tös. 

❤️ Minna, du är min kärlek, min lycka, mitt allt ❤️ Mamma älskar dig mest i hela världen! ❤️

4 svar till “Vår förlossningsberättelse ”

  1. Highonlifelixom Says:

    Och här rinner tårarna nu..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: